identitetskris
Hon kan vara en stor och duktig tjej som hjälper till med diverse saker här hemma och hon vill verkligen vara en stor tjej. Men ibland vill hon bara var bebis igen. Hon skall bäras, leka med bebisleksaker. Slutar prata och bara jollrar. Skall ha sin napp jämt och ständigt och hon skall matas.
Hon kan vara en duktig storasyster ena sekunden och sen ber man henne om någonting som hon inte tänkt sig och då rasar hela hennes värld samman och hon blir jätteledsen, gråter och säger att hon inte kan för hon är ju bebis nu.
Det är precis som om hon inte vet vilken for hon skall stå på. Vi försöker så gott vi kan att hänga med i svängarna, låta henne vara stor men också liten. Det kan tyvärr vara lätt att ställa för stora krav på storasyskonen just bara för att de är störst men man får inte glömma att de faktiktisk fortfarande är små.
Ibland undrar jag om hon ändå inte var riktigt mogen för att få ett småsyskon (det är 2,5 år emellan dom). Men hon var redan då mogen för sin ålder, kanske mycket beronde på att hon talade så bra redan som 1,5 åring.
Till en början klarade hon det över förväntan och blev bara då och då liten, vilket är helt förståligt. Det var ju en enorm förändring för henne, att inte längre vara minst och ensam om uppmärksamheten.
Sen blev det bättre och hon växte in i sin roll som storasyster men på senare tid tycker jag att det bara blivit värre och värre. Kanske är det även en del i den normala utvecklingen nu för henne men det kan vara oerhört frustrerande som förälder ibland. Man vill ju att sitt barn skall gå framåt i utveckling och inte backa tillbaka.
Jag lider verkligen med henne när hon blir så ledsen och inte vet om hon är stor eller liten, jag kan se förvirringen i hennes ögon. Det skrynklar ihop mitt mammahjärta...
