Publicerad 2013-04-29 22:51:00 i Storasyster,
I helgen upptäckte vi att samtliga nappar i Storasysters samling var sönderbitna (utom tre som var "borttappade" - dom ligger för övrigt väl gömda ut i fall att...). Då började andra avvänjningen för våran nappberoende tös. I höstas gjorde vi ett första försök. Då började vi tala om att ge napparna till tomten. Efter ett tag hade idéen sjunkit in och hon gick med på det men kunde absolut inte vänta till julafton utan det skulle ske på studs. Därför hängde vi en påse med tillhörande lapp på dörren så att spanarnissen kunde ta med napparna till tomten när han ändå kikade förbi för att se om vi var snälla mot varandra här hemma. Hela den dagen var hon så duktig. Klart hon saknade sina älskade nappar vid ett par tillfällen men hon kämpade på. När kvällen kom gick det inte längre. Hon blev helt ifrån sig när hon insåg att det inte fanns några nappar kvar. Hon kunde inte motstå frestelsen att låna en utav lillebror, som använde napp på den tiden. (Han slutade självmant när han fick alla fyra framtänderna uppe samtidigt och efter det har han vägrat - så lätt gick det, haha). Sen den kvällen har det varit ett evigt lånande och tillslut så tog hon helt sonika över alla lillebrors nappar. Vi kom dock överens om att när dom napparna hon har går sönder slängs dom och inga nya köps. När nu dom sista napparna skulle slängas fick hon lov att ha en napp en sista gång den natten. Inga protester så långt. Morgonen därpå pussade hon nappen hejdå (<--- hur sött är inte det?) och slängdde den. Allt frid och fröjd. När eftermiddagen kom och tröttheten slog till frågade hon, sin vana trogen, efter napp och snutte. När inge nappar fanns bröt hon ihop totalt. Hon grät och skakade i hela kroppen. Blev stel som en pinne och kunde knappt få luft mellan hulkningarna. Men vi hade bestöämt oss för att ta fighten denna gången. I sin förtvivlan letade och letade hon efter nappar. "Jag vet att jag inte slängt alla" (hon menade de som var "borttappade", hon har minne som en häst). Men ingen napp fanns att hitta och inget annat kunde trösta eller få henne på andra tankar. Till slut gick hon och hämtade en nappflaskspip att ha som napp. (Jaha, vad gör vi nu...???)Sugberoendet har åtminstone minskat avsevärt sen hon började med pipen. Den är väl helt enkel inte lika god och inte lika bekväm att ha i munnen. Vi får väl se den lite som ett nikotinplåster eller en såndär pinne rökare kan suga på för att trappa ner... Avvänjning pågår i alla fall. Inte illa det, haha!
Hej då nappen!
