Publicerad 2013-04-04 13:16:00 i Familj, Personligt, Storasyster,
Gårdagen startade i gråt och panik.Våran 3-åring som har en liten historia av besvär med magen börjar med att som vanligt klaga på magont. Vi försöker med mat men det har ingen effekt. Att gå på toaletten hjälper inte heller. Det blir bara värre och värre. Hon gråter och vi kan inte trösta. Hon ber själv att vi ska åka till doktorn, vilket i sig är mycket ovanligt då hon inte alls gillar doktorer (för utom våran underbara privatläkare som vi har gått till om det är något med barnen). Jag försöker få tag på vår doktor men det är lång kö och till slut bestämmer vi oss för att åka in till barnakuten eftersom 3-åringen har så ont. Vi struntar i att ringa sjukvårdsupplysningen utan jag och 3-åringen kastar oss i väg. Som tur var så var det sambons lediga dag i går så han stannar hemma med Lilleman för att han ska slippa följa med och för att sambon känner sig lite risig (läs är snuvig).Innan jag åker ber han mig ringa min mamma som jag vet är ledig för att höra om hon kan komma och hjälpa honom om han inte orkar ta hand om Lilleman, män och deras förkylningar! Suck alltså! Undrar om det bara är min som är så fruktansvärt klen!? Nåja, jag ringer mamma i alla fall och det är ok om sambon behöver hjälp, hon har inget särskilt planerat idag.Väl framme på akuten känner sig 3-åringen bättre, vilket är skönt. Men det känns ju som det är lite onödigt att ha åkt just till akuten. Jag är verkligen ingen som pjåskar med sjukdomar med varken mig eller barnen eller springer till doktorn titt som tätt. Men nu var vi där och det är lång väg att åka. Väntrummet var tomt och jag tänkte att när vi ändå tagit oss dit kanske vi kan få bukt med magbesvären en gång för alla. Från det att vi anlänt till att doktorn dök upp tog det väl cirka två timmar så det gick rätt fort även om det var en evighet för en liten 3-åring som dessutom började bli hungrig. Doktorn kom fram till akut förstoppning. Så klart, om vi sansat oss kunde väl jag ha räknat ut det själv. Hon fick i alla fall lavemang och rekommendationer att söka våran läkare för vidare utredning. Äntligen fick vi äta sen åka hem.3-åringen ville hemskt gärna åka till mormor efteråt så vi bestämde oss för att åka och hämta Lilleman först så han fick följa med och så kunde pappa få vila sig lite eftersom han inte ringt behövt be min mamma om hjälp. Sen somnade 3-åringen så klart viket innebar att hon inte skulle somna förren 22:15 denna kväll.När vi efter lång bilfärd sedan var framme hos mormor väcker jag 3-åringen. Vi går in och allt är frid och fröjd. I två minuter. Sen blir 3-åringen hysterisk och vill hem. Lilleman grinar bara mormor tittar på honom. Han har drabbats av akut mammighet efter några timmar utan mig. Åh, suck!!!Vi lyckas till slut i alla fall sansa oss och stannar tills det är läggdags för Lilleman.Nu har jag rejält mot i höger huvudhalva, det känns som om det ska sprängas och jag mår riktigt illa. Det är knappt så jag klarar att köra hem. Antingen är det bihåleinflammation, migrän (jag har aldrig haft något utav det så jag vet inte hur det känns) eller spänningshuvudvärk efter det intensiva dagen. Otroligt obehagligt i alla fall.Väl hemma blir det soffan och bamseläsning för 3-åringen medan sambon grejar med något protokoll. Lilleman somnade i bilen. När jag beklagar mig för sambon och säger att jag verkligen inte mår bra. Kommer det ett "fy, usch då. Och jag mår inte särskilt bra. Är riktigt risig. Har snuva"Att jag inte blir vansinnig! Så fort jag inte mår bra (beklagar mig väldigt sällan) måste han må sämre! Jag orkar inte ens besvara det utan låter han hållas!Det är som på kvällen i söndags. Jag var riktigt dålig med feber och hade haft hela helgen så sambon hade "tagit" två nätter med Lilleman. Båda nätterna fick jag ändå, trots feber,gå upp och hjälpa till. Så på söndagskvällen säger sambon alltså, "vi kan väl dela natten i natt för jag känner att jag håller på att bli förkyld". Va fan, vad hade vi gjort de senate två nätterna då?Sambon blir i princip dödssjuk bara han hör att någon annan är dålig. Finns det fler såna karlar där ute eller är han ensam, jag bara undrar?!I alla fall är sambon hemma och vabbar idag för att jag är sjuk även om jag känner mig något bättre. Än så länge har JAG gjort frukost, kört 3-åringen till förskolan, gjort lunch, tvättat, hängt halva tvätten innan han tog över så att jag kunde gå ut med Lilleman för att somna honom. Så mycket för den vabben säger jag bara.
