När olyckan är framme
I onsdags var den tyvärr det hos oss.
Sambon och Lilleman var på lekplatsen medan jag och Storasyster var och handlade. När vi kommer hem möttes vi av en skärrad pappa.
Lilleman hade ramlat ned från klätterställningen, ca 1,3 meter. Han hade tappat balansen, satt sig ner och ramlat baklänges ner för kanten, slagit en volt i klätternätet och landat på mage i sanden. Han fick givetvis ont och grät men var hela tiden vid medvetande och gråten gick förhållandevis snabbt över enligt sambon, han är tålig våran lille kille. Eftersom det snart var Lillemans normala sovtid blev han trött och sambon hade lagt honom i vagnen så han somnat. Där sov han i två timmar, precis som vanligt. När han vaknade var han glad och pigg men ville inte stödja på höger ben. Han gnällde lite varje gång vi försökte sätta ner honom och bara lyfte på benet. Efter ett tag kunde han gå några steg men föll sedan plötsligt ihop när benet vek sig och balansen fanns inte heller riktigt där. I övrigt var han hur pigg och glad som helst. Vi pratade med sjukvårdsupplysningen som sa att vi skulle avvakta och observera lite till. Men det blev verkligen inte bättre så efter någon timme ringde vi igen och de skickade oss till akuten.
Väl där hade vi tur för det var väldigt lugnt och allt gick snabbt. En läkare undersökte, klämde och kände och observerade lek och gång. Lilleman sa inte ett ljud förutom att skratta och flörta. Läkaren kunde inte provocera fram någon smärta och hittade inget neurologiskt men eftersom Lilleman inte kunde stå ville han röntga underbenet. Jag vet ju att man inte skall röntga barn i onödan och det kändes inte helt bra att göra det, men det kändes inte heller bra att avböja då det fanns en liten misstanke (<--- tänk om han ändå har en fraktur och vi inte hjälper honom, hemska tanke). Enligt läkaren så kan små barn få en fraktur som ligger där den ska och alltså inte gör så ont – ”toddlers frakture” så vi gjorde en röntgen i alla fall. Skönt nog var det ingen fraktur men läkaren sa att om han fortfarande inte kunde gå efter ett dygn skulle vi återkomma. Lättade åkte vi hem fast känslan av att något var fel bet sig fast.
Redan på kvällen var det något bättre men då började Lilleman ta sig för foten när han blev nerställd på golvet. Jaha tänkte vi, då kanske det är något i foten…
På natten sov han gott. Men det gjorde inte sambon, han hade en sån otrolig ångest över vad som hänt och var livrädd för att det skulle hända något i sömnen och de få gångerna han somnade drömde han mardrömmar. Det förstår jag för fy vad hemskt det är när barnen gör sig illa och man själv är den som är med och inte har kunnat förhindra – smått som stort.
Jag kunde slappna av lite bättre då det inte var min tur att ta Lilleman på natten.
Morgonen därpå var det mycket bättre med Lillemans ben, han gick - om än lite haltande men balansen hade han återfunnit. De enda gångerna Lilleman ojade sig och blev ledsen var när han råkade sätta i foten och benet för hårt i golvet.
Senare på torsdag kväll var han som vanligt igen och vi kunde pusta ut.
Lilleman hade änglavakt och klarade sig med att bli lite blåslagen, kanske en sträckning i muskel eller så. Men det hade kunna gå mycket mycket värre.
Fast nu har jag dåligt samvete över att vi röntgade honom lite i onödan. Fast tänk ändå om vi inte gjort det och det var något som var fel. DÅ hade det varit värre!
Jag har alltid sett mig själv som den som inte är sjåpig och inte söker sjukvård i första taget. Men med barnen har jag blivit mer rädd måste jag erkänna. Det är ju så svårt att veta vad som är riktigt och inte med barn. Fast lika hypokondrisk som min sambo när det gäller barnen har jag inte blivit än.
