barnbarnet from hell
Efter en natt med ytters lite sömn - Lilleman vaknade strax före 01 och somnade till slut om i vagnen strax efter 03, för att vakna 05 igen. Där emellan var jag så uppe i varv att jag inte kunde somna. En kvart över fem lyckades jag få honom att somna om på mitt bröst, där låg vi sedan och svettades och guppade lite inemellan (Lilleman sov väldigt oroligt och grät i sömnen var tionde minut sådär, då fick jag guppa honom till ro igen. Lägga honom i från mig kunde jag inte heller, då började han illvråla med en gång) sedan var det uppstigning 06:30 - bestämde jag mig för att direkt efter dagishämtning på eftermiddagen åka till mormor och morfar med barnen för lite support.
3-åringen somnade så klart i bilen och jag lät henne slumra en liten stund till när vi kom fram men inte för länge för då blir det så sent i kväll.
När jag väcker henne och sedan bär in henne blir hon som besatt och skriker som en galnig och gör sig stel som en pinne. Hon klarar inte ens av att kommunicera och tala om vad det är. Efter ett tag får jag ur henne att hon vill hem och inte vara här. Men jag har bestämt mig vi ska vara här till i kväll. Jag vet att utbrottet beror på att jag väckte henne samt en total brist på energi då förskolan envisas med att servera soppa till lunch varje torsdag - som ingen av barnen äter. Det kan inte bli annat än katastrof för våran tjej som inte har några som helst reserver. Jag måste börja ta med något hon kan få med en gång jag hämtar henne på torsdagar.
Jag och 3-åringen går upp så hon ska få lugna ner sig i fred. När hon fortfarande skriker och gråter efter en bra stund tar jag med henne ner igen (hon vägrade vara själv uppe) för att få något i hennes mage. Att hon nu ska äta resulterar i att hon blir ännu argare "Jag är inte hungrig" är en ganska uttjatad fras vid det här laget. Hon tar skålen jag ställt fram för att hälla cornflakes i och kastar den rätt i golvet. Den går så klart sönder och givetvis blir det ett jack i golvet.
Nu har även mormor och morfar tappat tålamodet och ryter ifrån. Jag tar 3-åringen och marsherar raka vägen upp igen, sätter henne i ett rum och säger till på skarpen att där får hon sitta tills hon lungat ner sig, stänger dörren och går ner. Jag är alldeles svettig och gråtfärdig. Lilla känsliga Lilleman illtjuter efter tumultet och alla arga röster. Men det går fort över i mammas famn.
Efter en stund går jag tillbaka upp. 3-åringen har lugnat sig men är fortfarande ledsen. Vi sitter en stund och tittar på lite youtube-klipp. Sen är hon sitt vanliga jag, om än lite överspelad för att kompensera för sitt dåliga uppförande.
Hon ritar en förlåt-teckning till mormor och morfar. För när 3-åringen säger förlåt gör hon det med antingen en present (vanligtvis en utav hennes leksaker inslaget i toapapper eller en handduk) eller så gör hon det med en teckning. Att säga det klara hon inte av, hon skäms för mycket av utseendet att döma.
Äter gör hon också, mormor har hunnit laga pannbiff och potatis som faktiskt slinker ner, en hel portion till och med - även om hon som vanligt har brallorna fulla med myror och springer iväg och gör något efter varje tugga... Suck!
