Hur var det nu.. son eller hund..?
Hmm, det är frågan.
När vi äter är Lillemans favoritbus att be om vatten (ja han säger ju inte precis "kan jag få vatten snälla mamma" utan mer gnäller tills jag fattar vad han vill) för att sedan bara bita fast i pipen. Då skakar jag lite lätt och säger "nej, nej,nej", lite som dragkamp med en hund...och så han brister ut i asgarv!
Han äter strumpor...(kanske inte särskilt unikt med tanke på att alla bebisar äter på allt..men ändå)
För ett tag sedan, detta här faktiskt sant, när jag skulle lyfta upp och trösta honom (han stod i planka - har inte riktigt lyckats klura ut det här med hur krypandet funkar utan hamnar mest i plankan - och blir då förstås trött, ledsen och arg och börjar tjuta) slank följande ur mig; men lilla vovven hur går det för dig... Vad ger ni mig för den, va?!
Sedan har vi ju våran andra lilla lek, jag kallar den för hinder-sök...
Han hoppar smidigt in i sin röd-vita sport-cab (jag kallar den för gå-stolen). Jag fattar snabbt vinken och placerar ut roliga saker i, för honom, lämplig ta-höjd. Sedan är det full fart mellan stolar, fåtöljer, sittbänkar och annat i huset för att ta alla roliga grejer som finns där.
