En överraskning
Sambon ringer när vi i går var på väg hem från mormor och morfar och berättar glatt:
Sambon: Jag har en överraskning åt dig!
Jag; Nähä vad då??
Sambon; Jag har tvättat golven åt dig!
Jag; Va!! (äkta förvåning i rösten) Har du? Vad glad jag blir. Duktig du är!
Sambon; Tack! Vi ses snart! Puss!
Jag; Puss, puss!
Glad och upprymd fortsätter jag färden hem. Tänk att Han har tvättat golven, det har aldrig hänt. Kors i taket och himmel och pannkaka. Det behövdes verkligen tvätta bort dregelfäckar och annan smuts man drar runt hemma. Ju närmare hemmet vi kommer tänker jag ändå att inte ha för stora förhoppningar, vi har ju inte riktigt samma syn på städning och hur den skall genomföras. Men är ändå glad att han anstränger sig, dessutom när han är hemma och är "döds-sjuk".
När jag kommer hem är det becksvart ute och svårt att se hur det såg ut men det syntes att det var renare än när vi åkte.
Så i morse när jag ställer undan dammsugaren efter honom säger Sambon:
Sambon; Ser du nu så fint det är, jag till och med låg på knä och torkade med trasa!
Nu börjar jag förstå...
Jag; Hela golvet???
Sambon; Alltså, nä. Jag har dammsugit (med det menar han där man lätt kommer åt, under soffa och skänkar glöms ofta bort av herrn). Och så har jag tagit med trasa där det var som värst, i hörnen och bakom nattygsborden eftersom jag inte kunde dammsuga där.
Nu föll det på plats
Jag; Jaha, dååå försår jag. Så bra det blev älskling!
Jag försökte låta så ärlig och vänlig jag bara kunde för att han inte skulle bli ledsen, han försökte ju verkligen, det gjorde han. Som man säger, det är tanken som räknas.
Nu går jag här och tittar på alla vackra dregelfläckar och annat som ligger kvar och glänser i kapp med det i övrigt rena golvet..
